Lägg märke till att djur sällan använder några våldsamheter mot sina barn. En demonstration av makten räcker oftast för att återställa lugnet och få barnen att veta sin plats. Normalt skall du inte behöva ta fram några maktmedel för att visa, att det är du som är flockledaren. Personligen tror jag att den s.k. trotsåldern är en produkt av att barnet har allt för snäva gränser. Hur skall ett överbeskyddat barn kunna få stimulans och tillfredsställa sin upptäckarlusta, om det aldrig får en chans att pröva sin förmåga.

Jag har ofta mottagit arga blickar från mödrar, som har betraktat mig som en ansvarslös förälder eller typiskt tokig karl. Jag har då varit ute i en lekpark med mina barn. Ett litet exempel kan belysa vad jag menar. Min tvååriga dotter har hittat ett bra klätterträd och lyckats klättra upp två, tre meter. I stället för att slita ner henne, uppmuntrar jag henne att klättra en meter till. Blickarna, jag får av kringvarande föräldrar, ofta mödrar, är inte uppmuntrande. De är ansvarskännande föräldrar som genast sliter ner sina barn under ljudliga bannor, om barnen lyckats ta sig mer än en halv meter över marken. Hur skall egentligen barn få en chans att testa sin förmåga om inte föräldrarna uppmuntrar dem att tänja sina gränser.

Barn har en naturlig instinkt att upptäcka och utvecklas. Hämmar man denna vilja får man i första hand ett trotsande barn och i andra hand ett kuvat och passivt barn. Detta kan inte vara någon förälders önskan. Vi, pappor, har en stor roll att spela här. Vi måste hjälpa de ängsliga mammorna att "klippa av navelsträngen" och låta barnet tänja gränserna barnet.

Här måste påpekas att det finns två slags barn. De med inbyggd säkerhetsmarginal och så finns det "Chansaren". Har du en "chansare" i familjen så bör man hålla igen lite med uppmuntran. Ett vakande öga skadar inte heller. Man kan med fördel placera sig så att man utgör ett slags skyddsnät om det skulle gå galet. "Chansaren" kännetecknas av att han, det är ofta en pojke, accepterar två fästpunkter. D.v.s. han bryter mot alla bergsklättringsregler, vilka föreskriver tre fästpunkter innan man flyttar den fjärde. Han försöker genast springa fastän han precis har lärt sig gå osv.

Varje fader lär sig snabbt sitt barns förmåga och temperament. Skulle ni ha det osäkra och försiktiga barnet, hjälp det på traven att komma underfund med, att det klarar av mycket mer än det tror. Kom ihåg att beröm och uppmuntran ger ökad självkänsla och självförtroende. För stora krav och klander ger osäkerhet och bristande självförtroende.

Skulle ni trots allt ha ett barn som är berett att styra hela familjen, så ta det med ro. Låt barnet leva ut sin ilska även om det kan vara påfrestande. Respektera dess aggressivitet men visa att ni ogillar den. Försök aldrig inleda en dialog eller vädja till sunt förnuft så länge ilskan varar. Detta kan vänta till efteråt. "Belöna" aldrig ilskan genom att till slut ge efter. Exempelvis om det var en utebliven glass som startade "världskriget". Faller ni undan och ger barnet glassen lär ni barnet Indirekt, att man får allt man vill bara man strider tillräckligt länge. Ni binder på så sätt ris till egen rygg och får ta många och svåra strider längre fram. Det är en svår balansgång att gå. Barnet måste också få en chans att bemästra sin aggressivitet, för att kunna bli en harmonisk människa. Kom ihåg att samspelet i konfliktsituationer mellan dig och barnet, ger det kunskap om hur konflikter skall lösas i framtiden. Mer om uppfostran och om dig själv som förebild i kommande kapitel.

I bland undrar jag var alla duktiga och kreativa pappor tagit vägen. Hur många har egentligen skurit barkbåtar till sina barn. Jag säger detta med rätta efter att ha tillbringat en eftermiddag med att tälja barkbåtar till horder av barn. Jag besökte tillsammans med mina barn en BO-utställning, där man bl.a. visade utemiljöer och lekparker. Barnen prövade alla de av likformiga moduler sammansatta lekredskapen. Färgglada, fantasilösa, standardiserade klätterställningar vilket gör att alla lekplatser numera ser mer eller mindre lika ut. På ett ställe hade man strött ut barkbitar för att göra marken mjuk och lekvänlig, vilket gladde barnen mycket. Barkbitarna användes till allt möjligt, varor i låtsasaffären, pengar, m.m. Lekplatser brukar annars vara mycket välstädade. Pinnar, stenar, kottar ja allt som barnen med hjälp av sin rika fantasi kan använda, städas samvetsgrant bort.

Medan jag satt och väntade på mina barn, tänkte jag på en av mina morbröder som täljde barkbåtar åt mig när jag var liten. Eftersom jag hade en pennkniv med mig, letade jag upp två lämpliga barkbitar. Med en viss möda hade jag fixat till en motorbåt och något som kunde liknas vid en blekingeeka. Inte så långt borta fanns det större och mindre trädgårdsdammar utplacerade. Barnen blev jätteglada för båtarna och jag följde med dem bort för att se hur mina alster skulle bete sig i "sjön". Sjösättningen gick bra och jag tittade förstrött på deras lek. Några andra barn tittade också intresserat på båtarna. Min dotter berättade stolt att hennes pappa hade gjort dem. Nu vändes blickarna mot mig, stora respektfulla, beundrande ögon. Det fanns en underton av vädjan i dessa ögon som fick mig att tänka på sälungar. Jag klarade inte av "sälungeblickarna", utan bad dem att hämta några barkbitar så skulle vi se vad jag kunde göra. Ibland måste pappor spräcka sitt tidsschema och ställa upp. Nu tillverkades det snipor, ekor och racerbåtar på löpande band. Ett försök att göra "Vasa" fick ungefär samma resultat som originalet. En mamma undrade om jag var en fritidsledare, förmodligen då med examen i barkbåtstäljning. Eftermiddagen försvann, ungarna hade roligt, jag stärkte min ställning på "tronen". Många av barnen tog med båtarna hem som en kär leksak. Själv kände jag mig stolt över min insats för det framtida hantverket. Den uppväxande generationen har fått se att man faktiskt kan göra saker med händerna. Detta sagt med tanke på den plastiga leksaksindustrins grepp över våra barn.

När barnen har lämnat -"EE DÄÄ"- åldern bakom sig, så upptäcker de det intressanta ordet "VARFÖR". Eftersom pappa är världens bästa pappa, som kan allt, så vet han också allt. Det kan vara svårt att leva upp till idolskapet, speciellt som man är medveten om sina kunskapsluckor. Grundskolan i all ära men inte förbereds man för alla de frågor, som ett barn kan hitta på. Även om barnet skulle ställa frågor just inom ditt specialområde, så har det inte referensramar för att förstå din invecklade förklaring. Hur gör man då för att klara sig med idolskapet i behåll?

Tyvärr kan man inte använda sig av kvinnornas teknik. Mammorna har nämligen tagit patent på en del osvikliga metoder att klara sig från besvärliga frågor. Den enklaste är helt enkelt, - fråga pappa han vet, kommentarer är helt överflödiga. En mera raffinerad variant är. - Oj, vad du är smutsig, var har du varit. Inför hotet att bli tvättat, glömmer barnet ofta sin fråga och flyr tacksamt, om det får en chans. En tredje och mera naturnära metod är, att fråga barnet om det är hungrigt. Barn i den här åldern är nämligen alltid hungriga och med en smörgås i munnen glömmer de lätt vad de egentligen frågade om. Den här metoden skulle du också kunna använda dig av, men en viss försiktighet måste rekommenderas. Du är inne på kvinnans område. Det är mycket lätt att dra på sig kritik typ. - Nu har du förstört barnets aptit, eller - har du tagit det pålägget, det skulle vi ju ha i kväll. För säkerhet skull låt kvinnan behålla denna metod.

Vad finns då kvar för den stackars pappan, när barnet kommer med frågor typ. - Varför ramlar inte kineserna av jorden? - Hur kom lillebror in i mammas mage? Invecklade förklaringar om jordens dragningskraft och befruktade ägg, krånglar bara till det hela ännu mer. Du hamnar snart i en situation, som du får svårt att klara dig ur med äran i behåll. Gör istället så här, avled frågan med en motfråga typ. - Vet du vad jag trodde när jag var liten? Barnet blir intresserat och du kan berätta historier om, kineser som hänger i gungor eller andra tokiga och roliga varianter. Barnet kommer snart att vilja höra mer om när du var liten. Bara tanken att pappa har varit liten är mycket stimulerande för barnet. Du kan också smyga in både pedagogiska och sedelärande historier. Glöm inte att krydda med roliga inslag. Tänk på att det finns inget roligare än "kiss och bajs" i den här åldern.

Det är viktigt att påpeka att barn tänker både mycket och djupt, därför får man inte underskatta deras förmåga att förstå sammanhang. Små barn kan fundera mycket kring liv och död. Det är bra om du rett ut dessa frågor med dig själv, innan du tar itu med barnets. Religionens färdiga paketlösningar på de flesta livsåskådningsfrågor är kanske inte alltid så lätta att acceptera. Mitt råd är att du skall vara ärlig mot barnet och berätta vad du själv tror på. Har du själv inget svar, så lär barnet att man måste acceptera att det faktiskt inte finns svar på alla frågor. Ditt eget liv går vidare genom dina barn. Detta är en stor sak i sig och bildar en slags grundtes i naturen. Ge barnet respekt för livet i alla dess former, så har du gett det en bra grund att stå på.

Många gånger kommer barnet med frågor inte för frågornas skull, utan för en stunds samvaro mig dig. Kom ihåg det lilla "tultbarnets" behov av att tanka trygghet och ladda batterierna. Detta behov försvinner inte för att barnet växer till sig och blir mera "kaxigt".

Många barnpsykologer hävdar att 3-5 års ålder är den viktigaste tiden i barnets utveckling. Då skall barnet skapa sig en uppfattning om sig själv. Det är viktigt att denna bild är positiv för att barnet skall bli tryggt och harmoniskt. Ge barnet den tid det behöver, ge det uppgifter som det klarar av, lyssna på det och behandla det med respekt. Barnet bygger på så sätt upp sitt självförtroende och själv slipper du många bekymmer i framtiden. Nu skall det sägas, att uppfostra barn inte är så lätt som jag gör sken av här. Värderingar ändras snabbt och ibland kan man som förälder bli mycket villrådig, men mer om detta i nästa kapitel.

Att uppfostra barn i dagens samhälle är ingen lätt uppgift. Det hela blir ju inte lättare av att de flesta uppfostringssystem har visat sig dåliga och därför blivit utdömda. Det gamla auktoritära systemet, gav rädda och osäkra individer, beredda att följa vilken galen ledare som helst. Motreaktionen, den fria uppfostran eller snarare frihet från uppfostran, gav en massa slynglar som alla var beredda att bli galna ledare själva. Numera är det fritt för var och en att finna sin egen stil, vilket inte gör det hela lättare.

Om vi ser tillbaka på det gamla jägarsamhället, så växte barnen in i sina roller genom att härma och lära sig av de vuxna. Det var ett naturnära och enkelt samhälle där alla individer behövdes. Vi däremot lever i ett komplicerat samhälle, som skall ge ökad bekvämlighet och mera fritid. Trots detta tycks vi inte hinna med allt. En utomstående betraktare kan lättare se det komiska i vår jakt efter lycka, status och rikedom, smartaste prylarna, största huset, osv. Det är mycket lätt för den osäkra mannen att åka med den karusellen. Eftersom vi inte kan gå tillbaka till natursamhället, försök i den riktningen ter sig om möjligt ännu mer komiska. Vårt alternativ är bara att hänga i och se till att vi inte blir yra i huvudet av all hetsen.

Det är viktigt att vi försöker bromsa karusellen lite i stället för att skjuta på. Lin Yutang, en kinesisk filosof med erfarenhet av västerlandet, har skrivit en bok, "Konsten att njuta av livet". Ur den boken kan vi män hämta en del godbitar. Tyvärr handlar den lite om att dricka the med vackra bihustrur. En ack så avlägsen situation för oss moderna pappor. Bortsett från detta ger boken många nyttiga kunskaper, som gör mansrollen lättare att leva. Något som både vi själva och vår familj har stor nytta av. Det här kapitlet skall egentligen handla om pappans uppfostringsroll, men förutsättningen för den, är ju att vi är närvarande och kan påverka våra barn.

Hur blir man då en duktig pappa som kan uppfostra sina barn till ett rikt och lyckligt liv. Jag skulle kunna tänka mig en kurs av den här beskaffenheten. Först en tvåveckors militär kurs i ledarskap och ordergivning. Därefter en treveckors försäljningskurs med inriktning på försäljningsteknik.

En och annan kvinna som läser detta, tar sig kanske för huvudet och säger. Typiskt karlar, varför skall de lära sig gapa och skrika som militärer förresten kan de väl redan det. Vi får ha överseende med dem. Få kvinnor vet att ledarskap och ordergivning är en svår konst. Den som skall ge en order, måste tänka igenom vad som skall göras, hur det skall göras, om det överhuvud går att göra det. Sedan skall ordern ges på ett sådant sätt, att det framgår klart och tydligt vad man vill ha gjort. Alltså sammanfattningsvis att ge order handlar inte om att gapa och skrika, utan att ta ansvar, tänka, organisera, samordna. Få alla att begripa vad som skall göras, få dem att göra det, kontrollera att de gör det och berömma när de gjort det. Ibland är det lättare att göra det själv, men det går ju inte, barnen måste exempelvis lära sig att borsta tänderna själva.

Försäljningstekniken är en slags indirekt metod av ordergivningen. I stället för att bestämt säga. "Gå och borsta tänderna!" Så säger försäljaren. "Vill du borsta tänderna före eller efter vi har läst sagan?" Lägg märke till, att det aldrig är någon diskussion om tänderna skall borstas eller inte. Ändå får barnet (kunden) en känsla av att vara med och påverka beslutet.

I försäljarens teknik ingår också förmågan att undvika svåra principdiskussioner. Säg därför aldrig direkt "Nej!" när barn kommer med förfrågningar eller önskemål. Använd i stället en slags, "JA - - MEN" teknik. Låt barnet förklara varför det har just detta önskemål, lyssna noggrant och respektera dess åsikter. Visa att du skulle vilja uppfylla dess önskningar, men av olika orsaker kan du inte det. Du kommer att bli förvånad så ofta barnen godtar dina argument och blir nöjd med ditt svar.

Många gånger är sådana här frågor ett slags test. Vi lever i en materialistisk värld. Det finns alltid någon kompis som får allt han pekar på. Ur barnets synvinkel måste hans föräldrar tycka mycket om honom, eftersom han får så fina saker. Ett allt för snabbt "Nej", kan föda en misstanke om att inte vara lika mycket omtyckt. Den här misstanken försvinner om barnet märker att du lyssnar och respekterar dess fråga. Har frågan mera haft karaktären av chansning "Går det så går det". Så är "JA- MEN" metoden också bra. Barnet accepterar lättare att ni inte har råd eller att man inte kan få allt man pekar på. Inled gärna en dialog och gör barnet delansvarigt i beslut som innefattar hela familjens ekonomi. Glöm inte heller bort att många av barnens käraste leksaker har du gjort själv eller tillsammans med barnen. En grovt täljd barkbåt kan vara kärare för barnet än den finaste plastleksaksbåt.

Vi återgår nu till försäljningstekniken. Mycket i uppfostran handlar om att överföra, tankar, idéer, levnadsregler osv. En försäljare måste vinna kundens förtroende för att kunna sälja. En försäljare säljer bäst om han tror sin på vara. Det hela skall också leda fram till ett avslut. D.v.s. kunden köper varan eller idén. Mycket i uppfostran handlar om ideförsäljning. Faktum är att en lagom dos militärt ledarskap (handlar egentligen om självdisciplin) och en god försäljningsteknik gör pappan till en mycket god uppfostrare. Ni kan då lugnt låta alla djuplodande pedagogik - och psykologiböcker stå kvar i hyllorna.

Man kan också förstå barn bättre om man tänker sig in i deras situation. Bäst sker detta om man försöker komma ihåg sin egen barndom. Man minns då hur stort allting var och hur man fick böja nacken bakåt för att se de vuxna i ögonen. Man var helt i deras makt och kände ofta sig liten och rädd. Man var beroende av deras kärlek och omvårdnad. Har man som uppfostrare detta i minnet, så förstår man lättare varför barnet behöver respekt och kärlek. Tänk på att det är du som är vuxen, det är du som har kunskapen och makten. Missbruka aldrig denna situation.

Jag fick mig själv en allvarlig tankeställare en gång. Min dotter var vid ett tillfälle ovanligt trilsk och besvärlig. Jag blev irriterad och kastade ur mig. "Ska du va på det här sättet, så vill jag inte ha dig mer". Reaktionen blev fruktansvärd. Hon bröt ut i ett hejdlöst gråtanfall. Hon var fullständigt otröstlig under en oändlig tid i mina ögon sett. Hon hade tagit mina tanklöst utkastade ord på allvar. Den närmaste halvtimmen gick åt, att för ett "hulkande" barn, förklara att jag inte menat vad jag hade sagt.

En mycket stor del av uppfostran sker genom att barnet härmar sin omgivning. Det är mycket lätt för en lärare, som känner sina barn väl, att identifiera föräldrarna utan att ha sett dem tidigare. "Kalles pappa" behöver inte presentera sig som "Kalles pappa", det vet fröken redan. Kalle är nämligen en liten kopia av pappan på gott och ont. Verkar tanken skrämmande? Är Kalles pappa en slarver så kommer Kalle också att vara en slarver. Möjligtvis kan Kalle genom ihärdig uppfostran bli något bättre, men inte mycket. Skall Kalle bli ordentlig så måste pappa föregå med gott exempel eller också får de båda ta sina bannor av mamma.

Ibland undrar jag om det inte är mammornas fel att vi pojkar är slarviga. De tar som sin uppgift att hålla reda på oss. De ordnar våra kläder, säger vad vi skall ha på oss osv. De ställer helt andra krav av självständighet på flickorna. Pojkarna blir i stället deras egen lilla pysselleksak som de älskar att sköta. Vi får aldrig riktigt lära oss att ta ansvar för oss själva. Kanske är vi bekväma och vill ha det så, vad vet jag.

Föräldrarnas personlighet går alltså mycket starkt igen hos barnen. Barnen är små kopior av sina föräldrar. Hur de skall lösa konflikter, ja hela deras sociala beteende lär de sig av föräldrarna. Det skall också här påpekas att det är mycket ångestladdat för ett barn att inte känna igen sina föräldrar. Sjukdom, stress, alkohol eller narkotika kan förändra föräldrarnas personlighet och skapa bestående skador hos barnen. Barn behöver trygga föräldrar för att bli trygga själva.

Den tid du lägger ner på barnens uppfostran skördar du frukterna av när de senare blir tonåringar. Att se sina barn utvecklas till trygga, harmoniska och kunniga individer ger rikligt betalt för alla dina ansträngningar.

Man kan inte nog upprepa, att föräldrarnas främsta roll är att göra sig själva överflödiga. Detta får man inte glömma bort om man vill lyckas med sitt föräldraskap. Mammorna har ofta svårt att förlika sig med tanken. Känslan att inte behövas längre är på något sätt självutplånande. Pappan har därför en stor roll att spela i frigörelseprocessen. Mamman är den trygga, mjuka famnen, någon att slappna av hos. Pappan är spänningen, äventyret, upptågen. Det är han som uppmuntrar tokiga saker. Båda behövs lika mycket och rollerna är kanske inte fullt så uttalade i vår tid.

Dock får barnen ofta spänna bågen lite utöver sin förmåga tillsammans med pappan och det gör inte så mycket om man misslyckas. Jag skall berätta en historia som på ett bra sätt belyser vad jag menar. Denna händelse tog plats långt innan min egen tid som far. Jag var hembjuden till en arbetskamrat som satt barnvakt för sina tre barn. En pojke i skolåldern och två små charmerande flickor, fem och tre år gamla om jag minns rätt. Han hade bett mig komma hem för att spela lite schack, eftersom vi båda var roade av detta. Till historien hör att de båda små "damerna" skulle få koka kaffe och bjuda på kakor när pappas arbetskompis kom. Någon kvinna säger kanske nu. Typiskt karlar, låta kvinnor betjäna sig och oskyldiga små barn dessutom. Nu var det emellertid på det viset och det var med enorm förväntan de små flickorna såg fram mot sin uppgift.

Vi hade knappt hunnit sätta upp pjäserna till det första partiet, förrän vi fick förfrågan om det inte var dags med kaffe nu. När vi äntligen, efter oändlig väntan för dem, beställde kaffe så var lyckan total. Det tisslades och tasslades ute i köket. Ibland hördes hur storasyster instruerade och delade ut order till lillasyster. Storebror var överhuvudtaget inte intresserad, utan läste serietidningar på sitt rum.

Allt var frid och fröjd. Schackpartiets ställning utvecklades bra för mig. Plötsligt, hörs ett brak åtföljt av ljudligt skrammel från köket. Några sekunders tystnad, sedan ett illvrål, några sekunder till och så stämmer andrastämman in. Min vän pappan sitter lugnt kvar och funderar på sitt drag. Jag blir förskräckt och undrar om han inte skall gå och se vad som har hänt. Han konstaterar lugnt, att så skriker de inte om de har slagit sig. Jag insisterar på att vi måste se vad som har hänt. Okey, titta du men visa dig inte, säger han. Jag kikar försiktigt in i köket och ser en vält stol, en utspilld kaffeburk och en liten flicka som försöker trösta den större. Han tecknar åt mig att komma tillbaka. Då jag inte ser något blod och gråten börjar avta, så återvänder jag till min plats och spelet fortsätter.

Efter en liten stund dyker två små, lite rödgråtna, flickor upp. Ingenting sägs, den stora flickan lägger sitt huvud i pappas knä. Han stryker henne lätt över håret, den lilla flickan tittar på. Schackspelet fortsätter och fortfarande sägs ingenting. Efter ett tag försvinner flickorna ut i köket igen. Nytt tissel och tassel och snart bärs koppar och fat in. En kanna med nybryggt kaffe och ett stort kakfat följer efter. Det lyser av triumf i deras ansikten när de serverar oss. Nederlaget har förbytts till seger och i mitt stilla sinne tänker jag. Om jag någon gång blir far så skall jag försöka vara lika lugn och förstående som han var i den här situationen.

Hur många föräldrar är så iskalla att de inte rusar ut i köket, tröstar flickorna, för att sedan jaga in dem på sitt rum och ta hand om kaffekokningen själv. Resultatet hade då blivit två små ledsna flickor med massor av tid att tänka på sitt misslyckande. Kanske hade de börjat skylla på varandra. Resultatet blev nu i stället två små, stolta flickor som hade svårt att dölja sin förtjusning, när vi tackade för det goda kaffet. Allt det tråkiga var då för länge sedan glömt.

Jag har många gånger tänkt på den här historien nu när jag själv är far. Barn måste få en chans att misslyckas för att kunna lyckas. De måste också ha någon som tror på dem för att våga testa sin förmåga. Hur skulle en fågelunge våga ta språnget över bokanten om mamman satt där och "tuggade" på vingarna med en förskräckt min i ansiktet. Det blir betydligt lättare för dem om de får en uppmuntrande blick som säger. Det här klarar du av som ingenting, lycka till. Precis som fågelungen måste lära sig flyga, måste våra ungar lära sig att klara sig i trafiken. De ska också lära sig, simma, cykla, åka skridskor och andra svåra saker där stor självövervinnelse krävs. Vi måste vara där med våra uppmuntrande blickar. Vem har sagt att det är lätt att vara förälder!

Vi förutsätter att du är en karl som inte räds problem och har lätt för att samarbeta. Därför går vi vidare med parvarianten. Först skall vi avfärda hanen med stort H. Han som kör över "tanten" på onsdagar och lördagar, efter att ha läskat sig med några öl eller en "Halvpanna". "Hon har minsann aldrig klagat", förkunnar han stolt för kompisarna. Den här formen av sexliv skapar inga problem, i varje fall inte för honom. Men sådana här indirekta "enmansvarianter" undviker vi och fortsätter med det mera komplicerade samlivet. Först måste vi inse att sex inte står bara för ren fortplantning. Människan är ett mycket utpräglat socialt djur och har många beteenden för att stärka banden mellan individerna. Utan att vara expert skulle jag vilja sväva ut i lite filosofiska funderingar kring detta.

Vi män lär oss som barn uppskatta, värme, mjukhet, lukt och smek i vår moders trygga famn. Vi blir lugna och fylls med en välbehagskänsla som är obeskrivlig. Även modern känner en stark tillfredsställelse, så stark att hon ibland har svårt att acceptera att pojken blir stor. Pojken måste emellertid lämna tryggheten, för att sträva efter oberoende och frihet. Det är alltid en kamp mellan den ena sidan, värmen, mjukheten och beroendeställningen till modern, eller andra sidan, självständighet och frihet. Friheten måste segra om han vill bli en man. Man kommer inte ur denna kamp utan sår. Minnet av välbehagskänslorna som man avstått från, finns välbevarad djupt inne i nervsystemets innersta kammare. Man kan aldrig kämpa sig fri från känslan av moderns mjukhet, värme, beröring, lukt, mm. Detta är en viktig del av mannens sexliv, som tyvärr då också förknippas med ofrihetskänslor.

Jag tror man kan dela upp mannens sexuallitet i tre delar. Den första, själva grunden är fortplantningsdriften, våldsam, energikrävande, egoistisk, intensiv i sin njutning. Nästan skrämmande, speciellt för den unge mannen i puberteten. Den andra är också en biologisk känsla, nämligen beskyddarinstinkten. Den utvecklar pojken i de tidiga barna - och ungdomsåren. Han beskyddar småsyskon, djur, ja till och med mamma om inte pappa finns i bilden. Den tredje kan vi kalla för "närhetskänslan" eller den sociala känslan. Den känslan gör att vi knyts just till en speciell individ. "Närhetskänslan" är, som jag nämnt innan, nog inte förprogrammerad utan inlärd i moderns trygga famn.

Många kvinnor upplever att deras män är rädda för att visa känslor. Gärna då av typen, närhet, ömhet och kärlek. Detta är nog riktigt att många män har svårt med dessa känslor. Speciellt om de har haft en svår frigörelseprocess från en dominerande mor. De har förträngt dessa behov för att inte falla tillbaka i undergivenhet gentemot modern. De har stålsatt sig och lyckats bli fria. De är starka män, men också mycket ensamma.

De kvinnor som lyckas bryta igenom deras pansar utan att knäcka mannen, är bara att gratulera. Ni kommer att uppleva mycket värme och närhet hos er man, utan att det behöver utmynna i någon prestationsinriktad sexakt från hans sida. Om kvinnan väcker mannens beskyddarinstinkt genom att visa att han behövs, så framstår hon som mindre hotfull. Kanske vågar han lätta lite på pansaret och visa både värme och ömhet mot henne. Just dessa känslor som är så viktiga för kvinnan, om hennes egen fortplantningsdrift skall väckas. Vi skall heller inte glömma att det finns mycket att hämta i de mera intensiva och njutningsfulla sexlekarna. De kan ju förutom den själva fysiska njutningen också ge mycket av närhethetskänsla.

Allt detta som jag avhandlat kräver både tid och intresse av parterna. Framförallt måste de lära känna varandra. Vi rör oss i ett plan av grundläggande biologiska instinkter som inte är lätt att förstå hos oss själva. Detta utnyttjar det kommersiella samhället framgångsrikt. Det är en tacksam känsla att spela på, inte minst i reklamsammanhang. Överallt matas vi med bilder av rika, lyckliga människor med perfekta kroppar. I tidningar, på TV och film finns de, ofta med en kraftig underton av sexuallitet. Vi ställer krav på oss själva och dras med, köper produkterna eller idéerna och försöker leva upp till idealen.

Genomskådar man inte denna ytliga värld är det lätt att knäckas. Det egna misslyckandet kan också lätt överföras till vår partner. Vi glömmer varandra i hetsen efter lyckan. Vi män måste kanske hjälpa våra kvinnor att få tillbaka sin inre kvinnliga självsäkerhet. Det är ju då hon framstår som lockande, mystisk, kvinnlig och sensuell. Det som gör att vi aldrig tröttnar just på henne.

Vad är det som gör att samlivet går på sparlåga i många familjer. Lusten saknas nog inte, många porrförsäljare och prostituerade vittnar om att den gifte mannen är deras vanligaste kund. Varför klagar då många kvinnor på att deras män har tappat lusten.

Kan det vara så att vi män tappar lusten i och med att hon blivit mor? Ger vi barnen all vår ömhet och kärlek, så att det inte blir något över till henne? Eller är det tvärtom så att hon tappar intresset för oss och ger barnen allt? Tycker hon att hon har blivit ful och därmed tappat sitt erotiska självförtroende och sin förförelsekonst? Blir vi helt enkelt vanliga för varandra och har inget mer att ge? Är vi rädda att barnen skall överraska oss? Ja, listan kan göras lång. Många böcker har skrivits i ämnet och med jämna mellanrum dyker det upp sexprofeter med universallösningar. Den ena tokigare än den andra, ämnet är mycket tacksamt inte minst för våra veckotidningar.

Vad skall vi moderna pappor göra då? Ingen aning, man kan bara konstatera att det finns pensionärspar som har levt ett helt liv och har till synes mycket att ge varandra fortfarande. De har fostrat många barn tillsammans utan att ha tappat sugen. Vad är deras hemlighet? Hur har de lyckats att stå ut med varandra? Om det fanns någon hemlighet, så tror jag inte de skulle kunna förklara den för oss. Den är nämligen deras. Det är kanske det som är hemligheten.

Tyvärr har jag inga enkla lösningar att ge. Utan det är upp till varje par att söka sina egna hemligheter. Kanske underlättar det om vi män slutar att se på sex som en idrottsprestation. Det gäller att vi lär känna oss själva och söka värmen, mjukheten, lukten, välbehaget som en gång vår moder lärde oss. Jag vill också säga till er kvinnor som eventuellt läser detta. Tänk på att vi män som kämpat oss fria från vår moders kvävande kärlek, är livrädda för att bli kvävda igen. Tag det lite försiktigt med oss, om ni lyckas lätta lite på pansaret.

Alla politiker säger att de vill satsa på familjen, men den får inte utvecklas hur som helst. Samhället vill gärna vara med och styra så det blir riktigt. Bland annat är barnens uppfostran mycket viktig, de måste uppfostras så de passar in i systemet. Oregelbundna månghörningar tillåts inte, alla skall helst vara fyrkantiga för att passa in perfekt i organisationen. Man lägger gärna ansvaret för barnens uppfostran i händer på experter. Lite förundrad blir den ut-omstående betraktaren, när han ser en moder köra iväg sina barn till en institution, för att sedan som utbildad expert ta hand om andra barn på en annan institution.

Jag skall inte fördjupa mig för mycket i samhällsutvecklingen, kanske måste vi söka oss fram längs denna väg. Vi har ju blivit alldeles för många och fått för farliga vapen att leka med. För samhällets bästa måste kanske den personliga friheten inskränkas för att överhuvudtaget mänskligheten skall överleva. Vi kan inte gå tillbaka till det gamla jägarsamhället, trots att det är knappt tiotusen år sen vi lämnade det. Generna bär vi dock med oss. Det är gener som har utvecklats i kampen för överlevnad under många millioner år. Myrorna var perfekta könlösa samhällsindivider redan innan människan ens hade antagit mänskliga former. Frågan är väl bara om vi kommer att bli lyckliga som könlösa arbetare i den framtida människomyrstacken. Vi får väl se vad genmanipulationen bär i sitt sköte.

Det är viktigt att vi är medvetna om vårt historiska arv när vi danar framtidens samhälle. Vi får inte låta oss styras av otrygga människor med "små tankesfärer". De har en tendens att vilja utvidga sin makt så de kan skapa mer ordning och reda omkring sig. Det lugnar dem om de kan överblicka situationen och stoppa allt och all i förutbestämda fack. De anser ofta att den som rubbar ordningen är farlig och måste bekämpas med alla medel.

Samhällsdanare av den här kalibern har alltid varit intresserade av barnen. Barnen måste uppfostras i den "rätta trons" anda. En så viktig sak får inte läggas i händerna på ansvarslösa föräldrar. I historien kan vi finna religiösa och politiska samhällssystem med den ambitionen. Som sedan har varit orsak till mycket destruktiva handlingar. Oftast har det utmynnat i krig med fruktansvärt lidande för oskyldiga människor.

Det här har varit en lång inledning för att tala om att vi pappor inte skall överlåta ansvaret av våra barns uppfostran till någon expert. Sedan må han eller hon vara aldrig så välutbildad. Det är ni som är föräldrar som bär ansvaret och så skall det vara.

Nu över till daghemmet som det här kapitlet egentligen skall handla om. Trots den negativa inledningen tror jag på daghemmet som ett komplement till hemmet. Barn behöver barn för att utvecklas och på "dagiset" finns barnen. Så det är bara att ställa sig i kö och hoppas på turen. I vissa kommuner måste man hjälpa turen på traven, annars får man aldrig en plats. Fråga gärna andra föräldrar hur de bar sig åt. De kan ha bra tips att ge. Det kan vara mycket "tjyv och rackarspel" med i de här turerna.

Vi antar du har dragit en vinstlott. Du har fått en dagisplats till ditt barn. Det är dessutom ett dagis som inte ligger i andra ändan av staden, utan alldeles i närheten. "Dagiset" är heller inte känt för att byta sin personal varje månad. Du kan skatta dig lycklig, men varför skulle inte en bra pappa, precis som en bra målvakt, ha lite tur. Det dyker snart upp ett meddelande som ber dig ta kontakt med daghemmet för inskolning av barnet.

Den stora dagen närmar sig under stor förväntan för dig och barnet. Pappor bör absolut ta chansen att inskola sig på dagis precis som barnet. Tag ett par dagar föräldraledigt och häng med. Man måste konstatera att daghemmet är kvinnornas och barnens värld. Det är både på gott och ont. Visserligen förekommer det en och annan yngling som gör vapenfri samhällstjänst där, men annars är manlig personal i minoritet. Det är synd inte minst för alla de barn som växer upp utan sin pappa i närheten. Bjud lite på dig själv när du är där. Barn behöver manliga förebilder, inte minst pojkarna. Hur skall de annars kunna växa upp till trygga män. Vi ser alltför många karatesparkande unga pojkar eller nästan vuxna våldfixerade ynglingar. Alla kämpande med sin egen rädsla och brist på identitet. Video och serietidningshjältar får kompensera frånvaron av trygga, riktiga manliga förebilder.

Åter nu till din första dag på dagis. Du tas emot av en välutbildad förskollärare i personalrummet. Expeditionen är upptagen av MBL-förhandlingar. Hon ger dig en grundlig genomgång av den pedagogiska målsättningen, som man har lagt upp just för ditt barn. Den energiska förskoleläraren brer på med invecklade förklaringar om, hur man tillämpar Piagets utvecklingslära varvat med Montessoris pedagogiska teser. Du har inte en chans att hänga med, men det gör inte så mycket. Det är inte meningen att du skall begripa. Huvudsaken är att du får rätt inställning till dagis och förstår vilken kvalificerad personal som skall ta hand om ditt barn. Till förskollärarnas försvar skall sägas att det inte är lätt att få erkännande för sitt arbete om man sysslar med barn. Samhället ser ju bara barnen som ett slags ekonomiskt förvaringsproblem, tills de är stora nog att sättas in i produktionen.

Under samtalets gång har ditt intresse väckts av en konflikt som är under uppseglande i sandlådan utanför. Konflikten utmynnar i ett präktigt handgemäng, med spadar och sand som tillhygge. När förloraren skriker ut sin sorg och smärta, avbryts MBL-förhandlingarna och någon tar hand om slagskämparna. När vi sedan går in för att titta på mitt barns blivande avdelning, ser jag de två slagskämparna sitta vid var sitt bord och klippa något som kan liknas vid fredsduvor. Kanske något för FN att ta efter, man kunde ju dela ut klippark i konfliktdrabbade zoner. Detta är som alla förstår en nidbild, men inte helt utan sanning. Min egen erfarenhet är dock att det finns gott om väl fungerande dagis med underbar personal.

Ditt barn skall alltså bli ett dagisbarn på gott och ont. Min personliga åsikt är att detta inte skall ske för snabbt om du har möjlighet att påverka det. Det är ju också en fråga om familjens ekonomi. I många kommuner löser det sig av sig självt. Köerna är så långa att barnet hinner nästan bli för gammalt innan det kommer in.

För barnet öppnar sig nu en ny värld som det snabbt tar till sig om det är tryggt och självständigt. Separationsångesten är ofta större hos modern än hos barnet. Men som klok fader har du ingripit på ett tidigare stadium och väl förberett dem för detta. Som pappa bör du ställa upp att lämna och hämta på dagis om du har en möjlighet. Tag god tid på dig när du hämtar, lär känna dess kompisar och dagisets rutiner. Tid till detta får du automatiskt, eftersom barnet förmodligen kommer att trivas så bra att det inte vill gå hem. Låt gärna barnet avsluta sin lek i lugn och ro.

Passa på att samtala med personalen om vad som hänt under dagen. Du har då bättre möjlighet att hänga med i barnets entusiastiska berättelser. Uppmuntra alltid barnet att berätta om sina upplevelser. Tids nog kommer dina frågor, om vad som hänt under dagen, att besvaras med en axelryckning och ordet "ingenting". Alltså grundlägg en bra dialog med ditt barn, så att det verbaliserar sina upplevelser. Detta utvecklar också dess språksinne på ett utmärkt sätt.

Förmodligen kommer ditt barn att trivas så bra på dagis, att mamman kommer att sitta hemma och "deppa". Hon kommer att undra vad det är för fel på hemmet, eftersom barnet bara längtar till måndag och dagiset. Mödrar drabbas gärna av samvetskval om barnen inte i varje stund visar att det älskar sin moder och eventuellt sin fader. Trösta henne med att ni har ett normalt, friskt, aktivt och självständigt barn, som har funnit sig väl tillrätta på dagis. Barn känner när det är uppskattat och omtyckt och har då lätt för att trivas. Hemmet är vanligt, det är på dagis de spännande sakerna händer. Det är naturligt för barn att älska sitt dagis. Dessutom är det mycket värre om det är på andra hållet. Tänk er själv att åka till arbetet efter att ha lämna ett gråtande barn som bara vill hem.

Dagis är en mycket aktiv värld som skapar ett intensivt barn. Det gör att de lugna stunderna i mamma eller pappas knä blir viktigare än någonsin. Att få sitta och berätta vad som hänt, lyssna på en saga, eller bara utbyta lite funderingar är ett bra sätt att "stressa" ner. Dagis kan aldrig ersätta föräldrarna. I sin bästa form är det ett utmärkt komplement som gör barnen både självständiga och initiativrika.

Självständigheten kan dock fresta föräldrarnas tålamod till bristningsgränsen. På dagis uppmuntrar man bl.a. att barnet skall kunna klä på sig själv. De ser också större barn och strävar efter att själva bli stora snabbt. Jag skall beskriva en episod som inte är främmande för föräldrar med kavata småbarn.

Du är i tidsnöd och skall i väg till arbetet via dagis. Det är kallt ute och barnet behöver varma kläder. Det är just denna tidpunkt som barnet har valt för att visa hur stort och duktigt det blivit. Du har samlat ihop barnet och ytterkläderna det enda problemet som återstår är att förena de två. Då händer det, barnet börjar krångla. Varje försök att ta på kläderna resulterar i ett misslyckande. Du undrar vad det hela handlar om. Barnet tittar dig stint i ögonen och säger stridslystet. "KAN SJÄLV"!!!!!

Det är i sådana här situationer man riktigt intensivt upplever känslan av att vara förälder. Du måste bestämma dig, antingen låter du barnet klä på sig själv och kommer försent till jobbet eller klär du på det med våld. Om du väljer det senare alternativet, så skall du veta att barnet har fler triumfkort att spela ut. När du med stor möda lyckats få på barnet ytterkläderna är ni både varma och arga. Då ser barnet dig återigen stint i ögonen och säger triumferande. "KISSIG"! Du har inte en chans. Det är lika bra att inse det och gå tillbaka till första alternativet.

Glöm klockan och beväpna dig med en ängels tålamod. Tänk på pappa försäljaren och börja lirka. "Vill du ta på dig byxorna eller jackan själv". Du kan vinna mycket tid genom lite försäljningspsykologi. Se också till att du har lite bättre tid nästa gång. Barnet lär sig fort och tiden du lägger ner här har du igen senare. Du kan också få bakslag längre fram, speciellt när det andra barnet har kommit. Det stora barnet som kunnat klä sig själv i minst ett år, blir plötsligt ett småbarn och insisterar på att bli påklätt. Vem har sagt att det är lätt att vara förälder. Det gäller att ha humor.

I överlevnadsförmågan ingår också skyddet av barnen. Kvinnan svarar för den primära inre skyddscirkeln. Mannens roll är att svara för den sekundära, yttre cirkeln, som innefattar både kvinnan och barnet. Skulle det yttre skyddet saknas eller vara svagt, så ökas styrkan hos det inre. En ensam hona med barn är inte att leka med. Försvaret av sin avkomma är en av de allra starkaste instinkterna i naturen. Sedan skall sägas att det inte finns någon klar gräns mellan manlig och kvinnligt utan överlappningen är ganska bred. Jag tror emellertid inte det är lyckligt att sudda ut gränsen och försöka skapa något könlöst likformigt mellanting.

Vuxna som har med barn att göra vet att det är skillnad i lekbeteendet mellan flickor och pojkar. Sociala experiment att i uppfostran prioritera vissa beteenden brukar misslyckas och skapar definitivt inga lyckliga individer. Studerar man barn så verkar de nästan förprogrammerade i sitt sätt att söka och finna lekar. Barn kan vara mycket intensiva och hålla på i timmar när de har funnit sin "lek". Alla barn vill härma sina föräldrar. Barn bearbetar intryck genom lekar. De vill "leka om" saker de har varit med om, affär, post, doktor, cirkus, osv. Det är emellertid inte dessa lekar jag tänker på, utan de som finns färdiga i generna och utgör barnets personlighet.

Vi pappor måste svara för det psykiska kring den manliga rollen. Jag tror många av våra osäkra, aggressiva pojkar men även flickor har hämmats i sin utveckling. De har inte fått en chans att positivt utveckla sin aggressivitet på lekstadiet. Att spänna sina krafter i kamp inte för att skada utan bara för att känna glädje av sin styrka. Det går inte att ta fel på det glädjetjut min lille son utstöter när han i lekfull kamp får brotta ner mig. Man känner hur varje muskel spänns i hans lilla kropp . Han försöker hela tiden att finna nya grepp, hela hans psyke är koncentrerat på att vinna. Det är också rörande att se hur mån han är att inte skada mig. Jag är ju hans bästa kompis.

Rovdjursungarnas lekkamper är mycket viktiga för inlärande av de reflexer som sedan skall hindrar dem att använda sina livsfarliga klor eller tänder. De skulle med lätthet annars kunna döda varandra i revirstrid eller i kamp om honor. Man kan se hur små hundvalpar tumlar om, biter och nafsar i öron och svansar. Plötsligt biter en för hårt. Den som blev biten skriker till och leken tar slut. Den som har bitit blir ledsen för att leken slutat. Snart är smärtan glömd och leken fortsätter, nu med kunskapen om att man inte får bita så hårt om leken skall fortsätta. Den som blev biten vet också att det gör ont. Allt det här sker när de är så små att de saknar kraft att skada varandra

Ibland undrar jag om inte våra osäkra, våldsfixerade ynglingar som gärna sparkar på liggande värnlösa offer, missat något i sin barndom. Vet de inte att det gör ont och att de skadar en människa. Serietidningar,videovåldsfilmer och dataspel är en kunskapskälla som sällan tar offrets parti. Kanske har vi i våra försök att skapa fred och bekämpa aggressioner, tagit bort en viktig del i inlärningen. Jag tror vi pappor måste ta på oss en mycket större roll i detta sammanhang. Inte minst för våra pojkar skull. Vi kan inte överlåta detta till mammor och dagisfröknar. Det är ytterst få kvinnor som förstår denna del av mannens psyke.

Våra idrottsföreningar och idrottsledare gör sitt bästa för att kanalisera pojkarnas energi. Tyvärr är man ofta inne på ett elittänkande, med ständigt ökande prestationskrav. Pojken som misslyckas och inte platsar i laget eller når tillräckligt höga individuella resultat, tar detta mycket hårt. Att få bekräftat att man inte räcker till är fruktansvärt för en individ som söker sin identitet. Det är kanske just han som behöver det som idrotten kan ge mest av allt. Detta leder oss in på ämnet pappor, pojkar och idrottsprestationer.

Många pojkars högsta dröm är att göra mål i knatteligan, inte för att det spelar så stor roll för dem själva, utan för att pappa blir så glad. Vi pappor måste tygla våra känslor och alltid ha i minnet att ett barn måste bli älskat för vad det är och inte för vad det kan prestera.

Föräldrar får aldrig kompensera sina egna misslyckade ambitioner på sina barn. Man får aldrig pressa sina barn att försöka bli elitidrottsmän, balettdansöser, konsertpianister eller vad det nu var man själv drömde om. Man behöver inte gå långt i sin omgivning för att upptäcka skrämmande exempel på detta och allt görs ju med "barnens bästa" för ögonen. Detta får inte tolkas så att man inte skall uppmuntra barn att utveckla sina anlag. Tvärtom, visa intresse och hjälp dem, men kom ihåg att det skall vara en lek. Leken kännetecknas av att det inte är så allvarligt. Individen skall utvecklas på ett lustbetonat sätt. Kraven skall inte vara större än att man skall kunna skratta åt misstagen. Många av våra elittänkande idrottsförbund kanske skulle se över sin ungdomsverksamhet på den punkten.

Hur ska vi pappor med söner då bete oss? Jag tror det bästa är att vi minns vår egen barndom. Plocka fram, äventyret, spänningen, kampen, rollspelet, buset, allt finns där i dina innersta gömmor. Plocka fram det tillsammans med dina barn. Lek och låt fantasin få fritt spelrum.

Kvinnor anser ofta att män aldrig blir vuxna. Jag hoppas de har rätt. Tag dig själv aldrig riktigt på allvar. Du måste kunna locka fram "pojken" i dig. Detta mår du själv och barnen mycket gott av. Kvinnorna påstår också att män inte kan visa känslor. Om att visa känslor betyder att gråta en skvätt, då och då, så har de nog rätt. Om det däremot innebär att leka, skratta, busa och hitta på galna upptåg, så kan vi nog vara jämspelta. Ni kloka kvinnor som läser det här, hjälp männen att bevara pojken inom sig. Ni kommer själva att vinna på detta i längden. Ni ska veta att vi fick nog av små snusförnuftiga damer redan på lågstadiet. Frökens små "gullegrisar" som sprang och sladdrade om vi hittade på något roligt. Dessutom tjöt de så fort man petade på dem.

Det här kapitlet har blivit ganska rörigt men jag tror de flesta män förstår vad jag menar och finner någon slags röd tråd i det. Vi måste ta hand om våra pojkar och ge dem trygga ben att stå på. Pappor måste uppfostra nya pappor.

Vi skall först betrakta grundförutsättningarna för de tvister du kommer att lösa. Den vanligaste består av två eller flera kivande barn. Det finns en annan variant också, nämligen mellan barn och moder. I den senare är du verkligen ute på djupt vatten och en viss försiktighet bör tillrådas. Gör inga självpåtagna ingripande, utan vänta tills du blir direkt ombedd och observera att båda parterna skall begära det.

Märk väl att "Pappa domaren" ingriper inte i akuta öppna konflikter. Det är "Pappa ledarhanens" uppgift. Domarkappan drar man på sig först senare, när lugnet är återställt.

Vi återgår till tvåbarnskonflikten. Det hela börjar när det mindre barnet blir medveten om sin makt. Det finns en slags grundregel som säger; att man skall inte slå den som är mindre än man själv. Att den mindre inte få slå den större är inte lika uttalat. Det mindre barnet upptäcker instinktivt snart detta och drar sig inte för att pröva det i praktiken. Exempelvis i kamp om en attraktiv sak, hotar det lilla barnet att klippa till. Det större barnet viker väl medveten om att det skulle dra det kortaste strået här. En situation där man står bredvid en stortjutande lillasyster och ser skamsen ut, Medan hon mellan gråtattackerna, hickar fram; -BUHUU - HAN SLOG MIG - BUHUU. Storebrors chanser att klara sig ur detta är mycket små.

När det mindre barnet har blivit medvetet om vilka möjligheter som har öppnat sig, så är det slut på husfriden. Vi vuxna kallar detta med milt överseende för "syskonkärlek". Denna s.k. syskonkärleken kan vara nog så påfrestande för familjelivet. Det är därför viktigt att "Pappa domaren" ser till att hans agerande också har en viss preventiv verkan på kommande tvister.

I våra domstolar avgörs dagligen rättstvister av civilmålskaraktär. D.v.s. en strid mellan två parter där en känner sig förfördelad. Mycket ofta handlar det om mellanhavandet med ekonomiska förtecken. Domstolen kopplas in för att bryta dödläget och utse vinnare och förlorare. Ibland leder det till överklagande och årslånga rättstvister som kan pågå i generationer.

Våra domstolar utgör ingen bra ledstjärna för "Pappa domaren". Han skall i stället sträva efter att utse två förlorare. Jag skall förklara vad jag menar.

Det är oerhört svårt att döma rättvist mellan två kivande barn. Oftast vet inget av barnen hur det hela började. De vet bara en sak; att det är den andres fel och att de själva är totalt oskyldiga. Att reda ut orsak och verkan och sedan döma rättvist är omöjligt. Dessutom strävar båda parter efter att vilseleda sanningen och hela tiden dra in ovidkommande saker. Barn har också ett fantastiskt minne. De kan hänvisa till, för länge sedan glömda domslut, där du sagt så och så. De hävdar envist att detta skall gälla som prejudikat just i detta fall. Du inser snart att utse vinnare och förlorare kommer att undergräva din egen auktoritet som domare och göra plats för djungelns lag.

Hur skall då den kloka pappan döma för att frid och ordning skall råda i hans rike. Det är inte lätt men kanske följande lilla grundregel kan ge vägledning. Först bör du se till att den akuta konfliktsituationen är avbruten och ett visst mått av sans och besinning har inträtt. Båda parter får nu berätta sin historia om vad som har hänt, men med ett viktigt undantag. De får bara berätta om sitt eget agerande i konflikten. Varje försök att berätta hur skurkaktig den andra är, stoppas av domaren. När sedan domaren försöker sammanfatta berättelserna om hur bråket uppkommit, förstår han ingenting. Bråket är oförklarligt efter som han hört två små änglahistorier. Domaren ber nu parterna ompröva sina berättelser och även ta med detaljer som glömts bort, som t.ex. hot och utdelade slag mm. Det är mycket viktigt att de hindras från att anklaga motpar-ten, för att därmed rättfärdiga sina mindre exemplariska handlingar.

När sedan historierna börjar ta en mera realistisk form och de båda parterna inser sin egen skuldbörda, så är det dags med nästa fas i förhandlingarna. Den som skall verka i preventivt syfte för nya konflikter.

"Pappa domaren" ålägger dem nu var och en att berätta vad just de har gjort för att undvika att den akuta krisen skulle uppstå. Dessa historier behandlar man på ungefär samma sätt som i föregående avsnitt
Barnen är nu både uttråkade och skamsna, så något ytterligare straff behöver inte utdömas. Det är viktigt att "Pappa domaren" uppträder myndigt och utstrålar auktoritet, jfr med riktiga domstolars agerande. Han förkunnar sedan de villkorliga domarna, och meddelar att nästa gång vill han se och höra; att kontrahenterna har gjort försök att undvika konflikten på ett tidigare stadium i stället för att trappa upp den.

Lyckas "Pappa domaren" bra i detta sitt uppsåt, kan han kanske på lång sikt avskaffa sitt ämbete. Eftersom de flesta konflikter löser sig på ett tidigt stadium eller görs upp i godo. Sammanfattningsvis handlar det om att göra barnen medvetna om sina handlingar och ta ansvar för dessa även när de är ilskna. Kan man sedan få dem att förstå att det sällan finns någon segrare i öppna konflikter, bara två förlorare. Den som till synes framstår som segrare på slag-fältet, när röken har lagt sig, är ofta också en förlorare i långa loppet.

Vi skall inte gå händelserna i förväg utan vänder tillbaka till första skoldagen. Ibland är föräldrarna nervösare än barnet. Du tänker på din egen skolgång och frågor dyker upp. Kan mitt barn sitta still? Kan han koncentrera sig? Kan han lära sig något? Kommer han att trivas i skolan? Dina egna minnen framstår klarare. Du minns hur ditt eget ordningssinne inte alls överensstämde med skolans. Du minns också hur liten och hjälplös du kände dig inför prov och skrivningar. Hur du vid några tillfällen blev orättvist dömd utan att ha en chans att försvara dig. Många föräldrar, inte minst pappor, har lämnat skolan utan någon större saknad.

Nu är du emellertid här igen fast i en annan roll. Du skall som förälder samarbeta med barnets lärare och med skolan som byråkratisk institution. Det gäller att skaka av sig alla obehagskänslor, trots att du ser att inte mycket har förändrats. Det är konstigt att ingen utveckling har skett. Vi själva visste ju precis hur skolan skulle vara om vi fått råda. Lärarna, som har skolan som arbetsplats, vet också hur de skulle vilja ha det om de fick bestämma. Problemet är bara att ingen frågar oss, varken lärare, elever eller föräldrar. Det finns skolexperter på hög nivå som klarar av det åt oss. Sedan bli det inte bättre av att politiker alltid har haft skolan som sin egen lilla lekstuga för nya idéer och sociala experiment.

Om experterna mot förmodan skulle fråga oss, så tror jag lärarna snabbt skulle kunna ena sig om ett svar; gör klasserna mindre. När det gäller föräldrarna är det inte så lätt. Bara inom klassens ram finns det många åsikter. En tycker att disciplinen skall återinföras i skolan och ungarna skall lära sig veta hut. En annan tycker att man skall ha myshörnor med kuddar, där man kan tända ljus och läsa dikter om fred. Detta ger underlag för många intressanta diskussioner på föräldramötena, men någon enhetlig linje är svår att spåra. Man förstår att nya lärare är nervösa för sina första föräldramöten.

I ärlighetens namn skall sägas att det görs en del i rätt riktning. Man försöker faktiskt ta bort toppstyrningen och lägga mer ansvar på den enskilda skolan. Att flytta ner ansvaret är emellertid en mycket vanlig åtgärd, när man tvingas minska de ekonomiska ramarna. Stackars rektorer, när det inte finns några pengar och skolan håller på att ramla ihop, då lägger man ansvaret på dem. Det får vara hur det vill med motiven, men decentraliseringen gör att föreningar typ Hem och Skola får mer inflytande. Ja, även enskilda föräldrar eller grupper av föräldrar kan göra insatser för sin skola. Skolan har också möjligheter att öppna sig mot samhället och kan skapa sin egen profil. Man får lov att vara stolt över sin skola.

Den nya skolan bygger mycket på föräldraengagemang. De nya lärarna utbildas i riktning mot att släppa in föräldrarna i skolan, inte bara som passiva åhörare utan som samarbetspartners. Det är ingen tvekan om att barn som har ett skolintresserat hem lyckas mycket bättre med sitt skolarbete, så det är bara att ställa upp.

Vi pappor har en tendens att vilja flytta över ansvaret för barnets skolgång på mamman. Orsakerna till detta kan vara många, dels vår egen "halvknackiga" skolgång, eller bara att mammor är bättre på att hålla reda på böcker och läxor mm. Låg- och mellanstadiet är en kvinnodominerad värld som kanske gör att vi karlar inte passar in. Faktiskt är skolan mer anpassad för skötsamma, flitiga och uthålliga flickor och inte till livliga, slarviga pojkar med alldeles för mycket myror i kroppen.

Det är helt klart att vill vi skapa en ny skola, måste vi pappor också blanda oss i det hela. En allsidig utbildning mera inriktad på individen och med friare valmöjligheter kanske kunde vara något. Dagens grundskola utbildar egentligen bara någorlunda bra allmänbildade kontorister. Det handlar mycket om att sitta i sin bänk och "skriva" i någon form. Tendensen går dessutom mot att slöjd och gymnastik och liknande ämnen skall klaras av på fritiden om man är intresserad.

Men vi skall inte klaga för vi lär ha en av världens bästa skolor, i varje fall är det den dyraste, per elev räknat. Jag har läst detta i en tidningsartikel för ett tag sen så det kanske inte stämmer nu, men det verkar inte vara osannolikt. Med tanke på detta är det beklagligt att man skall se så många tröttkörda och missnöjda ansikten där. Detta gäller både lärare och elever, det är precis som arbetsglädjen saknas. Vi föräldrar som bl.a. skall motivera våra barn att gå till skolan, måste ställa krav på myndigheterna och politikerna att arbetsglädjen återinförs i skolan.

Vårt skolsystem är grymt i sitt sätt att betygsätta människor. Hur skall man bygga upp sitt självförtroende om man alltid hamnar under snittet. Att alltid bli påmind om att man inte räcker till, knäcker snart en vuxen, dock begär vi att en stor del av våra barn skall stå ut med detta år efter år. Man förstår att den bästa belöning läraren kan ge dessa barn är några timmars frihet. Kanske måste vi ha denna typ av skolgång för att anpassa oss till vårt samhälle, som är uppbyggt på Luthers kulturarv. Människan skall arbeta hårt och respektera överheten, för att sedan få sin belöning i himlen. De flesta av oss är uppfostrade i den andan och vi för den glatt vidare till våra barn.

Det hemska är att vi i vår iver att få framgångsrika och duktiga barn kan ge dem uppfattningen, att vår kärlek och uppskattning hör ihop med deras förmåga till prestationer. Speciellt föräldrar med högt ställda krav på sig själva, kan skapa prestationsneuroser hos sina barn i god tro. Rädslan att misslyckas och därmed förlora sina föräldrars kärlek är en svår börda att bära för ett barn. Tänk alltid på att älska barnet för vad det är och inte för vad det presterar.

Vi har ett samhälle där vi överallt tvingas in i konkurrenssituationer antingen som barn eller vuxna. Detta förhållande har i och för sig skapat vårt moderna samhälle, som tillfredställer våra fysiska behov på ett utomordentligt sätt. De psykiska och sociala behoven skjuts däremot gärna åt sidan. Man rangordnar människor efter hur effektiva de är, ofta med ekonomiska förtecken. Den som tjänar mycket pengar står också högt upp på rangskalan.

Hur skall vi då som moderna fäder, väl medvetna om samhällets krav, kunna hjälpa våra barn? Det viktigaste är nog att ställa krav som barnet kan nå med lagom arbetsinsats. Vi vill ju alla att vårt barn skall bli en "vinnare" men det måste framförallt vinna över sig självt. D.v.s. man skall hela tiden jämföra barnets prestationer med vad det tidigare har presterat och notera framstegen med beröm och uppmuntran. Detta är ett bra sätt och kan i viss mån kompensera skolans hårda system.

Skolans betygsystem är ju inte relaterat till individen utan till gruppen. Prestationer bedöms i förhållande till andra. Stor vikt läggs vid skriftliga prov. Den som hela tiden ligger under genomsnittet behöver verkligen sina föräldrars uppmuntran. Det är svårt för ett barn att bygga upp en självkänsla när det hela tiden får bevis för att det inte håller måttet. Barn visar dessutom upp stora individuella skillnader i mognad inom samma åldersgrupp. Man skulle önska att grundskolan var mera kursrelaterad, d.v.s. när man läst ett visst avsnitt, avlägger man ett slutprov. Man blir antingen godkänd eller underkänd. Blir man underkänd så har kursen varit för svår eller också har man varit för lat. Man skall då ges möjligheter att antingen läsa en lättare kurs eller läsa om kursen, då lämpligen med lite större flit. Jag skall inte fördjupa mig i skolpolitik utan bara konstatera att dagens skola är en hård värld för barn. Det behövs verkligen ett tryggt hem och trygga föräldrar för att barnen skall utvecklas till harmoniska människor.

När vi ställer krav på barnen, skall vi vara medvetna om att inlärningen sällan visar en jämn kurva uppåt. Skall man grafiskt framställa inlärning så ser det mer ut som en trappa. Det tycks ibland inträffa "platåer" där inga framsteg sker, för att sedan rusa i väg i en rasande fart under en kort period med stora framsteg som flöjd.

Den kloka pappan som vill uppmuntra läxläsning och därmed framsteg, skall tänka lite på "Pappa försäljaren". Det gäller att sälja idén, att jobba mot ett långsiktigt mål. Detta är ingalunda självklart för ett barn. Vi kan hjälpa till med att sätta upp delmål och visa intresse och uppskattning. Kom ihåg att beröm och uppmuntran är de bästa drivfjädrarna vid all inlärning. Undvik att belöna med löften om godis, pengar eller andra liknande förmåner. Det kan straffa sig och skapa prejudikat för framtiden. Bjud i stället på dig själv, tag aktivt och intresserat del i skolarbetet. Låt barnet gärna undervisa dig, sök fakta och kunskap tillsammans. Det är viktigt för barnet att känna, att du är en arbetskamrat, inte en myndig kontrollant. Det finns det redan tillräckligt många av i skolan.

Vi börjar nu närma oss tonåren. Bo-kanten och friheten lockar samtidigt som avgrunden skrämmer. Skall vingarna bära? Barnets bild av sig självt växlar mellan; den stolta fågeln som på starka vingar svingar sig upp mot skyn eller den stackars handlöst fallande fågeln som krossas mot marken. Sanningen för fågelungen är oftast att den efter ett vilt flaxande och med "hjärtat i näbben", hamnar helskinnad på en gren eller marken. Fullt så våldsamt är inte människobarnets steg in i vuxenvärlden. Det är en lång period av försök och misslyckande som kan vara mycket påfrestande för föräldrarna. "Pappa Kungen" måste nu kliva ned från sin tron, tag gärna ett steg i taget så blir fallet inte så stort när du sedan blir avsatt. Jag har tänkt sluta den här boken när barnet blir tonåring. Dels för att min egen erfarenhet inte sträcker sig länge och dels för att tonårspappans roll förmodligen kräver en helt egen bok.

Det är alltså dags att flytta över mer och mer av ansvaret till barnet. Det skall lära sig att ta hand om sig själv. Föräldrarna skall inte ansvara för att det läst sina läxor eller att det kommer i tid till skolan. Jag tror vi pappor måste hålla efter mammorna lite här. Det får inte vara så här; - varför har du inte din bok med dig, Kalle. - Jag vet inte, mamma har nog glömt att lägga ned den i väskan. Jag återkommer igen till att jag tror att små pojkars och även vuxna mäns slarvighet beror på alltför omtänksamma mammor. Vi måste få lära oss att ta ansvar för oss själva, även om det innebär att vi någon gång glömmer att ta på mössan. Förvånansvärt ställer mammorna helt andra krav på sina flickor, som får klara sig själva i mycket större utsträckning.

Det är viktigt att blivande tonårsföräldrar är medvetna om att tvång och tjatsituationer skapar olust och gör att det hela lätt hamnar i en ond cirkel. Ordningen måste då upprätthållas med regler och hot om indragna förmåner om dessa inte följs. Försök att i stället med beröm och ärligt visad uppskattning stärka barnet självkänsla. Glöm heller inte bort att göra barnet delansvarigt i besluten, speciellt de som rör dem själva. Det är också nu du skall skörda frukterna av ditt tidigare arbete.

Din främsta uppgift som förälder är att uppfostra dina barn till självständiga och trygga individer. Du får inte använda barnen som ett trevligt inslag i ditt eget liv och knyta upp dem i beroendeförhållande som sedan inte går att bryta. Precis som Cesar på triumfvagnen hade en slav som viskade; kom ihåg herre att du är dödlig, så måste vi pappor höra en röst: "Kom ihåg att din främsta uppgift är att göra dig själv överflödig". Uppmuntra också modern att släppa taget, detta kan vara en ganska svår uppgift ibland.

Varje förälder märker förändringarna även om de sker steglöst. Jag skall avsluta kapitlet med att berätta om några föräldrar, som med osäkra ansikten bad att få tala med läraren efter föräldramötet. Det var på vårterminen i sexan, eleverna skulle snart börja högstadiet.

Efter lite osäkert sökande efter ord kom samtalet i gång. Föräldrarna undrade hur läraren klarade av, vi kan kalla henne för Stina, i skolan. Läraren, som kände Stina som en snäll och flitig elev, berättade detta för föräldrarna. Stina var överhuvudtaget en sådan elev som fick läraren att känna att han valt rätt yrke. Föräldrarna såg på varandra mycket förundrande. De förklarade att de var Stina så och sås föräldrar. Läraren hade nog tagit fel på en annan Stina. Läraren försäkrade att han talade om deras Stina. Pappan sa då att läraren inte behövde skona dem utan berätta sanningen. Läraren blev nu nyfiken och undrade varför de inte kände igen sin Stina på hans beskrivning. Efter en viss tvekan berättade de om deras Stina därhemma. En Stina som blev tvärilsk för ingenting, slog i dörrar, surade i timmar och använde ett språk som gjorde hennes föräldrar förfärade.

Till historien hörde att läraren upplevde föräldrarna mycket sympatiska och trevliga, precis som han upplevde Stina. Faktiskt var lilla Stina en kopia av sina föräldrar. Läraren tröstade dem med att oberoende av hur hon agerade hemma, så var hon inte sådan när hon var på egen hand. Han sköt också försiktigt in, att om de släppte lite på omsorgen om sin Stina, så skulle nog konflikterna dämpas.

Läraren tänkte i sitt stilla sinne hur roligt det var att vara lärare, men rös till inför tanken om det varit tvärtom. Det är inte lätt att förklara för, mycket stränga och ordentliga föräldrar, att deras exemplariske "Nisse" är utåtagerande, mobbar med förkärlek svagare barn och vägrar att följa skolans ordningsregler mm. Detta barn som alltid uppträder med nyputsad helgongloria hemma, men agerar på ett helt annat sätt när föräldrarnas vakande ögon inte är med.

Läraren skakade av sig obehagskänslorna. Han kände förtröstan inför framtiden. För varje klass han följt ut, så hade han märkt att föräldrarna hade visat större intresse och tagit mer ansvar för sina barn. Med tillförsikt såg han fram mot att få ta emot sin nya fyra när höstterminen började. Det skulle bli intressant att se om han hade rätt.

Nu arbetar för det mesta båda föräldrarna. Egenvärdet och självförverkligandet driver på, det gäller att tjäna pengar. Den moderna pappan måste stå pall för statusjakt och karriärstress. Han skall dela hemmets arbete. Han skall vara pappa med stort P. Han skall hänga med i den tekniska utvecklingen. Han skall vara trygg i den numera komplicerade mansrollen. Han skall med andra ord kunna täcka upp allt mellan "velouren och pansaret" Det hela blir inte bättre av, att han måste behärska snabba rollbyten mellan karaktärerna.

Allt för många män stupar eller flyr från slagfältet. Några dukar under eller söker tröst hos utstötta kompisar. Andra försöker starta på nytt. Det är viktigt att mannen inte tappar respekten för sig själv och anammar ett slags bitterhetens misslyckande. Alkohol och andra droger kan förstärka det hela och skapa beroende som får honom att helt tappa fotfästet.

Jag tror att ett av mannens stora problem är, att han måste vara stolt över sig själv för att kunna existera. Han skaffar sig sitt livsvärde genom att göra eller att uträtta saker. Detta är en del av manligheten och förmodligen förankrat i generna. Att få segra och visa sig duktig är en del av hans psyke. Det var bättre förr, då räckte det med att lägga ner ett lejon med bara händerna, så var den manliga självkänslan räddad för flera år framåt. Misslyckades man så var det heller inga problem och dessutom blev lejonet mätt. Jag tror att det är ytterst få kvinnor som egentligen förstår mannens psyke, om han nu förstår det själv. I dag handlar det inte om att segra eller dö, utan att överleva med knackig självkänsla. Kvinnans s.k. frigörelse har inte heller förbättrat det hela, det har bara skapat ett slags osäkert famlande efter identitet hos båda könen.

Allt för många familjeförhållanden bryts sönder och barnen kommer i kläm. Det är svårt för barn att förstå att mamma och pappa skall bo på skilda håll. Nya extra pappor och mammor kommer in i bilden kanske med egna barn. Det krävs trygga barn för att känslomässigt klara av alla nya förhållande som kan uppstå.

Barn har alltid farit illa genom hela historien, Förr var det mera fysiska umbäranden. I dag ligger det hela mera på ett känslomässigt plan. Anonymiteten och samhällets uppdelning i små kärnfamiljer gör att ingen har tid med barnen. I jordbrukarsamhällets storfamiljer fanns det alltid någon vuxen som hade tid att lyssna på dem .

I dagens samhälle står tyvärr alltför många mammor och även nu pappor ensamma i sin föräldraroll. Deras situation är inte avundsvärd trots att samhället försöker hjälpa. Det är viktigt för barnens känslomässiga utveckling att vi föräldrarna håller ihop och stöttar varandra även om det skulle gnissla i fogarna. Har man kört i diket så kan man kravla sig upp. Det är trots allt lättare att köra på vägen än att fortsätta i diket. Risken är också mycket stor att man fastnar där för gott.

Jag hoppas den här boken har get er pappor eller blivande pappor en underhållande läsning och att den skall utgöra ett stöd för er när ni axlar fadersrollen. Till er kvinnor som eventuellt har läst den här boken vill jag säga: Visst finns det undantag för mina grova pedagogiska generaliseringar och allt kan vändas och ses ur en mera kvinnlig synvinkel. Men boken är skriven av en man och pappa för andra män och pappor. Jag hoppas trots allt, att den har gett er en liten inblick i vår tankevärld. Det är viktigt att vi förstår varandra när vi skall samarbeta och föra livet vidare. Ingen är mer värd än den andra. Båda skall med sitt köns speciella egenskaper komplettera den andre och låta livet gå vidare i barnen.

Att se sina barn växa upp till harmoniska och lyckliga individer. Att få lära och utveckla dem till vuxna människor, som sedan kan få egna barn, är nog det mest meningsfyllda vi kan företa oss. Gör vi det jobbet bra, så kan vi med stor tillfredsställelse se tillbaka på våra liv och njuta av ålderdomen när den dagen kommer. Lycka till alla föräldrar och speciellt ni pappor. Vi behövs mer än någonsin i det moderna samhället.