Pipor När jag var 15 år började jag röka pipa. Jag blev efter några år en mycket seriös piprökare. I Malmö kom jag i kontakt med Olle Johansson (Tobaksaffären Pip Larsson). Olle var en mycket skicklig pipreparatör. Han satte mig in i pipmakarens ädla hantverk. Tänk att kunna göra sina egna pipor, jag blev helt fascinerad. Med liv och lust satte jag igång. Mina pipor kom att väcka uppskattning. Folk ville köpa dem och jag fick beställningar. Min egen pipsamling kom att bestå av ca 60 pipor. I klubben "Pipans vänner" puffade vi på våra pipor en gång i månaden och förde djupa filosofiska samtal. Piprökare är harmoniska, kloka och eftertänk-samma människor. Tiden gick och plötsligt vid 30 års ålder slutade jag röka. Det var som att lägga bort en kroppsdel. Alla mina pipor hamnade i en låda. För inte så länge sedan, ringde en trevlig man till mig. Han undrade om jag var Sten som gjorde pipor. Han var samlare av pipor och tydligen kommit över en pipa var gjord av mig. Han hade efter en tids detektivarbete lyckats spåra upp mig. Vi hade ett trevligt samtal. Han berättade om pipauktioner och skickade mig ett ex av pipsamlarnas egen tidning. Han uppmanade mig att ställa ut mina pipor och menade att man absolut inte behövde röka för att vara pipsamlare. Nåväl här till höger har jag dammat av några exemplar från min piplåda. Jag förstår hur små barn känner det när de lägger bort sin napp. Mina pipor signerade jag med följande märke. I början skar jag in märket. Sedan skaffade jag mig en stålstämpel. Finare ex hade märket i en infälld silverplatta.
 |
